Jag kan aldrig ge mig. Jag får inse att jag inte kommer bli världens största bloggare och att jag aldrig kommer få flera kommentarer på varje meningslöst inlägg jag skriver, på varje blogg jag har, på varje blogg jag haft och kommer ha. Den här bloggen skapade jag för eget bruk och för att jag vill skriva om en person just idag just nu.

Hans namn är Bob Geldof och blev just idag tillagd i listan över mina idoler. Han är cool, spelar i ett gammalt bra band, spelar huvudrollen i en film som jag inte sett men vill se, han är cool igen. Det coolaste han gjort är att få 1,5 miljard människor att se på tv samtidigt. Nu har väl hört talast om Live Aid välgörenhetskonsert? Iallafall han var den grymma arrangören bakom det hela och därför är han min idol. På grund av honom önskar jag att jag var kring 20 år 1985, då hade jag stått långt fram på Wembley Stadium i London och skrikit bort min röst till Queen och andra sjuktbra musikaliska underverk. Varför lever jag 2009? Då bAkon, Lady Gaga, Rihanna, John Meyer och andra bajsiga saker regerar? Nu måste jag dela musiksmak med 50 åringar. Men det är ok, för musiken är bra och mycket bättre.

Bob Geldof, Boomtown Rats