En sak man inte ska göra när man är ute och springer: stanna.

Idag hade jag planerat att springa lite upp och ner i ormbergsbacken men det var massa folk och hade utflykt där(utflykt? i regnet? va?) och jag kände att Nej jag vill inte förstöra deras fina(??) utflykt med min döende-nittioårig-gubbe-kind-of-andning. Så jag kämpade mig igenom milen istället, höll på att spy av utmattning i de sista backarna, alltså fyfan vilka brutala backjävlar det är efter milspåret. Men iallafall jag kom tillslut fram till starten igen och då gjorde jag det som jag inte skulle gjort: STANNADE. Det är ju mord att börja springa igen när man stannat en gång, jag joggade hem likt en överviktig funktionshindrad otränad ocool person med enorma knäproblem.

Och det var den spännande historian om mitt liv. Shit vad intressant. Man vill bara veta mer. Och mer, gah. Ironins ljuva melodi hejhej.